Pehr Stenbergs levernesbeskrivning – en tidsmaskin – en unik inblick i 1700-talets värld
Fredrik Elgh, motorn bakom projektet att uppmärksamma, digitalisera och genom nytryck göra detta unika vittnesmål tillgängigt, kommer till Delsbo och håller föredrag på DELSBOHUS.
Torsdag 13 juli kl 19. Inträde 50 kr.
Välkomna!
Under hela livet iakttog han sin omgivning och skrev ned allt som hände honom. Den enkla bondsonen Pehr Stenberg (1758-1824) blev hjälpt till utbildning och klev flera steg upp på samhällsstegen. Det finns få efterlämnade hela levnadsbeskrivningar som ger oss den möjligheten. Den kanske mest kända är den av herrgårdsfrun Märta Helena Reenstierna. Hon kallades för Årstafrun och skrev dagbok under mer än 40 år. Sedan några år finns alltså ytterligare en sådan tidsmaskin. Vill du veta hur man tänkte på 1700-talet? Pehr Stenberg vittnar i sin dagbok om allt han var med om, stort och smått, kärleksbekymmer och oron över att göra fel när han som enkel bondson kom att röra sig i de finare salongerna.
Om Pehr Stenbergs levernesbeskrivning och projektet kan läsas i nättidskriften Västerbotten förr & nu:
Pehr Stenberg föddes 1758 i den lilla byn Stöcke söder om Umeå. Föräldrarna var bönder och Pehr fick en enkel utbildning i hemmet där man var mån om att barnen skulle kunna läsa, skriva och räkna med mera. Det var snart uppenbart att Pehr hade läshuvud och han fick efter lite om och men gå i den lilla Umeå Scholæ som leddes av magister Sædenius och som mest var tänkt för borgarbarnen. Pehr ville mer och det blev så småningom universitetsstudier i Åbo efter att han under två jullov gått djäknegång och tiggt ihop en del pengar så att hans kulle klara resan och livets nödtorft i början av studierna. Det blev nästan 10 års studier innan Pehr var klar med prästexamen, prästvigsel och disputation för magistergraden och kunde återvända till Västerbotten. Där verkade han sedan som präst i Umeå och Umeå landsförsamling parallellt med författande och andra intressen som det fanns många.
Pehr skrev bland annat en diger självbiografi om 5 000 handskrivna sidor som renskrevs och gavs ut under åren 2009 till 2018 av Fredrik Elgh, Ola Wennstedt och Göran Stenberg med mycket hjälp och ekonomiskt stöd från många håll. Utgivarna tilldelades Axel Hirschs pris av Svenska Akademien 2017 för sitt arbete.
Upprinnelsen till projektet var att Fredrik Elgh och Ola Wennstedt letade efter kartor till en annan av Pehr Stenbergs böcker, hans så kallade ”Umebeskrivning”. Under sökandet så stötte de på det handskrivna manuset till Pehr Stenbergs självbiografi, hans ”lefvernesbeskrifning”. På 1970-talet hade professorn i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, Magnus von Platen” låtit renskriva en liten del av verket och det fanns i prydliga, maskinskrivna ark, vid Umeå universitetsbibliotek. När de läst det renskrivna materialet var de så bitna att de ville läsa alltihop och bestämde sig på stående fot för att renskriva och ge ut alltihop. Det arbetet visade sig vara en aning större än vad man inledningsvis tänkt. Det tog som sagt nio år att slutföra och innebar massor av envishet, ideellt arbete samt ett sextiotal ansökningar som tillsammans gav 2,2 miljoner kronor. Pehr levernesbeskrivning gavs ut i fyra band och sedan har ett registerband med omfattande person-, sakords- och ortnamnsregister framtagits och publicerats.
Fredrik Elgh har föreläst om projektet och om Pehr Stenbergs levernesbeskrivning som verket kallas vid långt mer än ett hundra tillfällen hittills, både i norra Sverige med fokus på Umeå och Västerbotten förstås men också i Härnösand, Karlstad, Stockholm, Göteborg, Helsingfors och Åbo. Nu är det alltså Delsbos tur. Verket är allmängiltigt i det att det ger oss en inblick i en enkel människas strävan och levnad under andra halvan av 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Det är helt enkelt en veritabel tidsmaskin som för oss in i både enkla, borgerliga och adliga miljöer och ger oss en ingående och initierad inblick i livet på den tiden. Det finns andra omfattande personliga skildringar från samma tid, framförallt Årstafruns (Märta Helena Reenstierna) och drottning Hedvig Elisabeth Charlottas (Kung Karl XIIIs hustru) dagböcker men som sagt så är Pehr Stenberg en man av folket och ger oss sin unika skildring av den tid och verklighet som han levde i.
Pehr besökte Härnösand vid flera tillfällen men inte Hudiksvallstrakten annat än på sin första resa mot Åbo per segelfartyg 1779. Skutan vart inblåst vid Agön. Han berättar:
”Här roade jag mig med, att läsa historien om Calloander och Leonilda för Matroserna, som så upmärksamt suto rundt omkring mig, när jag satt på min kista på däck. Boken ägde Samuel Lund af hwilken jag hade lånt honom.
En gång reste de ock här opp i fiskar hamnen för at dansa men där war så småa rum, at man ej kunde röra sig stort omkring. Och här feck jag då första gången tilfälle at se och höra spelas på den så kallade knafwer harpan, som en bondedräng hade och drog på sådana Polskor så at det war lust åt. Mina andra och förnämsta nöijen war, at någon natt, när det war lungt få följa Styrman ut at ljustra, fast wi ej fingo fisk särdeles. Om bord åter förglömde de ej at dagel[ige]n mönstra de arma kortlapparna, hwaruti jag aldrig tog del; ty jag hade ej lust dertil Men dock roade det mig, at wara derå en åskådare, merendels höllo de till på wårt fartyg, då wåra grannar ofta kommo til oss dels såsom deltagare i dessa nöijen dels ock såsom blotta åskådare deraf. [—]”
Det här är ett fint exempel på hur vi får ta del av livet på Pehrs tid. Det är ju till och med så att han nämner bruket av nyckelharpa (”knafwer harpan”).
Att det var äventyrligt på resorna utefter Norrlandskusten blir uppenbart i en annan skildring från samma tripp:
”D[en] 7. Octob: ty det war för mig ej mera än en hårs mån emellan lifwet och döden. Saken geck så till: Utaf oförsiktighet hade jag lämnat ändan af brassen liggande utan all ordning uppå kistan där jag skulle stå, om babohl wid relingen bredewid kajut balken. Nu wet man med hwad för en hastighet brassen löper, när han låssas och seglet slår om: Derföre när jag kastade honom lös och tanklöst hade stält mig mitt uti den oordenteliga tåghögen så ryckte brassen, som fastnade uti mina fötter, mig först omkull på kistan, och drog mig sedan uppå kajut:taket som war 1/2 aln högre än kistan, då brassen till all lycka blef lös ifrån mina fötter och jag låg just bredewid relingen, så at om mina fötter ej just wid det momenget hade blifwit lösa, så hade han kastat mig öfwer bord i sjön och då hade det warit omöijeligt, at nånsin kunna frälsas ty innan de hade hunnit fira segel och fått ut båten så hade jag warit i botten. Detta alt skedde i en sådan hast, att jag knapt wiste dertill. När jag steg upp war jag tämmeligen altererad, och förmådde ej tala många ord; men tackade Gud i mitt sinne, som så underligen hade bewarat mig wid en så ögon skenlig fara. Ja Herre lär mig ock nu, at dig derföre af hjertat låfsjunga och tacka dina godhet, som frälste mitt lif i denna ögonskenliga faran, huru skulle jag nock ku prisa dig. Huru skulle jag tilbörligen tacka dig derföre!”
